Vår historia

Den 18 oktober 1902 är ett alldeles speciellt datum för Tekniska verken. Den dagen togs beslutet att starta Linköpings Elektriska Kraft- och Belysningsaktiebolag – företaget som blev grunden för hela vår koncern.

Initiativtagaren var Jonn O Nilson, en av Linköpings största entreprenörer genom tiderna. Han gjorde verklighet av det som hade stötts och blötts i närmare 15 år utan resultat – att förse Linköpingsborna med elström.

Nu, snart 120 år senare ser vår värld radikalt annorlunda ut. Då blomstrade industrialismen och källorna av olja och kol som bränsle för utvecklingen tycktes goda och outsinliga. Idag förs kampen för jordens långsiktiga överlevnad med kraft från förnybara energikällor och ökad resurseffektivitet.

Genom ett sekel av närmast ofattbar samhällsutveckling har Jonn O Nilsons förmåga att se möjligheterna bortom problemen, lusten att åstadkomma något nytt och engagemanget för att skapa nytta i ett större perspektiv förblivit vår ledstjärna inom Tekniska verken. Härifrån tar vi också kraften till vår nya vision för framtiden – att bygga världens mest resurseffektiva region.

Fjärrvärme - en långsiktigt hållbar lösning

År 1952 påbörjandes fjärrvärmeutbyggnaden i Linköping. Efterkrigstiden innebar snabba samhällsförändringar med minskande landsbyggnadsbefolkning och växande städer där det fanns tillgång till arbete och utrymme för framtidsdrömmar. Energibehovet växte snabbt och de geniala lösningen blev att producera kraftvärme – både fjärrvärme och el i en och samma process. Linköpings kraftvärmeverk uppfördes vid Nykvarnsparken och hösten 1954 levererades den första fjärrvärmen till den nya bebyggelsen i Åbylund. Utbyggnaden av fjärrvärmenätet fortsatte, först i Vasastaden, och sedan vidare i allt snabbare takt. För att klara produktionen byggdes ett nytt kraftvärmeverk som togs i drift 1961 och tio år senare byggdes det ut med ytterligare en panna. Fortfarande dominerade de fossila bränslena olja och kol. De dramatiska höjningarna av oljepriset mot slutet av 70-talet blev dock början på en omfattande utveckling för att kunna använda andra bränslen. År 1981 stod Gärstadverket klart, med trä och hushållsavfall som basbränslen.

Vid den tiden började också utvecklingen mot det som idag anses vara ett av världens främsta energisystem, där Tekniska verken tar vara på resursen som annars skulle gå till spillo och återvinner värme och el. I en annan del av energisystemet används matavfall för att producera biogas och biogödsel. Omställningen till förnybar energi har kommit långt och utvecklingen fortsätter.

Förnybar el med vattenkraft sedan 1902

Linköping – där idéer blir verklighet. I dag är det en devis med stor relevans för en expansiv stad med centralt läge i en av landet viktiga tillväxtregioner. Men det fanns även en tid då idéer kunde diskuteras år ut och år in utan resultat. Redan på 1890-talet fanns planer på ett kommunalt elverk. Men först när John O Nilsson 12 år senare begärde tillstånd hos stadsfullmäktige att få dra fram ledningar för att leverera elektrisk kraft började det hända saker. Den driftige bankdirektören ägde då redan Nykvarns egendom med vattenrättigheter i Motala Ström och hade planer på att uppföra en vattenkraftstation. I oktober 1902 bildades så det bolag som skulle exploatera elkraften i Linköping. För att snabbt kunna tillgodose de första abonnenternas elbehov uppfördes en provisorisk ångdriven generator och i september 1903 levererades för första gången el i Linköping. Året därpå togs den nybyggda kraftstationen vid Nykvarn bruk i drift och produktionskapaciteten nådde ny rekordnivå – närmare 600 kilowatt.

Utbyggnaden av vattenkraften fortsatte och år 1920 ägde Linköpings Elektriska Kraft- och Belysningsaktiebolag vattenkraftstationer i Nykvarn, Odensfors, Tannefors och Svartåfors. I dag har Tekniska verken 38 vattenkraftverk som under ett normalår producerar cirka 330 GWh (miljoner kilowattimmar) förnybar el.

Nykvarn vattenkraftverk.

Värdefullt vatten för den växande staden

Planerna för Linköpings nya vattenledning innebar ”att 200 000 kannor vatten skall kunna framrinna på tio timmar och att måttlig tryckförlust må uppkomma i rörnätet inom staden och att genom ändledningarnas förenande åstadkomma en jämnare tillströmning i de långa 4 tums rörledningarna”. Året vara 1870 och mannen bakom idéerna var borgmästaren Fredrik Stånggren. Planerna förverkligades och snart trycktes vatten in i staden från Linköpings första vattenverk vid Sågholmen i Tannefors. Ledningsnätet byggdes ut och år 1910 invigdes Linköpings första ståtliga vattentorn på Kanberget. Fem år senare togs nästa stora steg med anläggningen av Råberga vattenverk, men det dröjde ända till 1940-talet innan vattenverket byggdes om för effektivare rening. Efterfrågan på dricksvatten ökade i takt med att Linköping växte och 1958 stod stadens nya vattentorn klart att tas i drift i Berga hage – 46 meter högt och med en reservoar för 6 000 kubikmeter vatten. Det andra av Linköpings två vattenverk, Berggården, invigdes 1968 och var försett med en underjordisk vattenreservoar för 10 000 kubikmeter.

Med vattentäkter i Motala Ström och Stångån har Linköping närmast obegränsad tillgång till dricksvatten, som håller hög kvalitet och är välsmakande. Linköping fortsätter att växa och en omfattande ombyggnad av båda vattenverken har påbörjats för att trygga vattenförsörjningen lång tid framöver.

Från värdelöst avskräde till värdefull råvara

Så länge det har funnits människor har det också producerats avfall och när det gäller att bli kvitt det har uppfinningsrikedomen varit stor – lämna i naturen, gräva ner, kasta i sjön, eller elda upp. Men när vi blev bofasta i allt större samhällen blev avfallet också ett allt större problem. År 1882 presenterade Linköpings renhållningskommitté ett förslag om bättre hantering av avlopp och avskräde. Men inte förrän 1909 bildades Renhållningsverket. Parallellt antogs en ny renhållningsstadga och hämtningen av sopor och latrin organiserades. Sammantaget blev resultatet en avsevärd höjning av den hygieniska standarden i Linköping. Fortfarande lades avfallet på soptipp och med efterkrigstidens ökande industriproduktion och framväxande slit-och-släng-trend blev avfallsberget snabbt större. År 1958 startades sopförbränning i Linköping, kopplat till kraftvärmeproduktion, vilket blev ett första steg mot att se avfall som en användbar resurs. Mot slutet av 1980-talet fick miljödebatten ny fart, kretsloppstänkandet vann kraft och källsortering blev allt vanligare.

Idag hanterar Tekniska verken hushållsavfall från Linköping och flera andra kommuner samt många typer av industriavfall i ett komplext system som innefattar materialåtervinning, biologisk återvinning och energiåtervinning, med optimalt utnyttjande av de resurserna som tidigare skulle ha hamnat på soptippen.

Växtkraft för framtiden

Det frö som grodde 1902 har blivit ett kraftfullt träd med ansenlig storlek. På samma tid har Tekniska verken utvecklats från en spirande idé till en stabil koncern, med visionen att bygga världens mest resurseffektiva region.