Vem ska stå först i kön för el?
Per Everhill
2 maj 2022
Det svenska reglerade elnätsmonopolet innebär bland annat att elnätsföretaget är skyldiga att på skäliga villkor ansluta en anläggning till elnätet. Det ska också ske inom skälig tid. Till skillnad från hur det fungerar på andra marknader så är det alltså inte möjligt att säga nej till en kund, exempelvis för att man saknar tid och resurser. Vidare ska anslutningarna prioriteras i den ordning som beställningarna inkommit till elnätsföretaget.
Historisk har anslutningsplikten inte heller varit någon större utmaning för de svenska elnätsföretagen. Innan avregleringen byggdes mycket robusta elnät med en betydande överkapacitet som möjliggjorde tillväxt på en ort. En villakund som i praktiken klarade sig bra på en 16 A anslutning fick ofta en 25 A anslutning ”när man ändå var ute och grävde”. Det kostade naturligtvis mer för kundkollektivet, men att snabbt få tillgång till el var sällan något problem. Idag är situationen annorlunda. Elnätsregleringen premierar effektivitet och den som bygger för kraftigt och redundant straffas ekonomiskt. Vidare har tillståndsprocesserna för att bygga nya elnät blivit alltmer komplicerade samtidigt som behovet av nya elöverföringskapacitet ökat på många orter vilket lett till att 1900-talets överkapacitet succesivt ätits upp. På flera håll i landet bromsas nu tillväxten på grund av att det tar flera år för elnätsföretagen att erbjuda nya kunder önskad kapacitet.
Vid kapacitetsbrist kan prioritetsordningen för nyanslutningar få stora konsekvenser för samhällsutvecklingen. En ny elkrävande datahall som köpt mark och beställt en rejäl elanslutning i god tid kan bromsa kommunens planerade utbyggnad av nya villaområden. Snabbmatskedjans satsning på snabb elbilsladdning kan kraftigt försena den lokala industrins expansionsplan. I ett läge med lokal kapacitetsbrist är risken också stor för ”luftbokningar”, det vill säga att företag bokar och till och med köper kapacitet som de sedan inte utnyttjar utan sparar för att möjliggöra framtida tillväxt.
Elnätet måste vara en möjliggörare för samhällsutveckling och inte en bromskloss. I dagens läge är det därför rimligt att kommunernas som har det övergripande ansvaret för lokala samhällsplanering också får möjlighet att i lämplig omfattning kunna prioritera elanslutningar. Det handlar inte om att handlägga enskilda fall, men att bistå med en övergripande prioritering utifrån bedömda behov. Behöver det lokala sjukhuset byggas ut? Behövs en ny skola? Behövs nya bostäder? Sådana avvägningar är nödvändiga för ett effektivt samhällsbygge, men kan alltså inte göras idag när det gäller elanslutningar.
I det nya elmarknadsdirektivet från EU finns krav på att elnätsföretag ska ta fram nätutvecklingplaner för planerade investeringar under de kommande 5–10 åren. Särskild tonvikt ska läggas på den huvudsakliga distributionsinfrastruktur som krävs för att ansluta ny produktionskapacitet och nya förbrukare inklusive laddningsstationer för elfordon. Dessa planer kommer utgöra ett viktigt underlag för kommunernas översiktsplanering och dessutom möjliggöra prioriteringar.
Ett regelverk för kommunal prioritering av nytillkomna elanvändare bör snarast komma på plats. I den föreslagna elektrifieringsstrategin finns flera punkter där detta skulle kunna hanteras, exempelvis utvecklad regional och kommunal planering. Med nuvarande regelverk är risken stor att kommunala behov får stå tillbaka när mindre samhällskritiska elanvändare råkar hamna först i kön.
Skriv en kommentar