Svensk vattenkraftstrategi hotas av EU
Idag är kärnkraften det enskilda kraftslag som tydligast dominerar den svenska energipolitiska debatten, men under lång tid var den svenska vattenkraftens vara eller icke vara minst lika omtvistad.
På 1960-talet handlade frågan om utbyggnaden. Konflikten kulminerade i ”striden om Vindelälven” 1970 som innebar ett stopp på den svenska storskaliga vattenkraftsexpansionen. Det blev också startskottet på ett flera decennier långt skyttegravskrig mellan politiken, energibranschen och miljörörelsen om värdet av lokal biologisk mångfald kontra förnybar planerbar elproduktion.
Miljösatsningar genom vattenkraftens miljöfond
Detta pågick till 2015 då Energimyndigheten och Havs-och vattenmyndigheten i samverkan presenterade en strategi för hur svenska vattenkraft skulle kunna miljöanpassas i rimlig avvägning mot förlusten av fossilfri elproduktion. Lösningen gick ut på att branschens solidariskt skulle finansiera miljöåtgärder och att dessa skulle genomföras där de gav störst miljönytta i förhållande till produktionsförlusten. Dessutom fastställdes ett tak på nationell nivå för hur mycket minskad vattenkraftsel som tillåtas på årsbasis till förmån för miljöåtgärder. Strategin blev sedan verklighet med ett brett politiskt stöd genom 2016 års energiöverenskommelse. Som en konsekvens etablerades Vattenkraftens miljöfond som med omkring 10 miljarder kronor i kassan utan tvekan kommer bli Sveriges största finansiär av miljösatsningar under de kommande decennierna. Strategin accepterades av såväl branschen som miljörörelsen vilket resulterade i en välbehövlig vattenkraftsfred.
Konsekvenser för den svenska strategin
Redan i sin linda hotas nu den svenska vattenkraftstrategin EU:s föreslagna taxonomiförordning. Det handlar om ett regelverk som i detalj ska klassificera vilka investeringar som ska få kallas hållbara. Det ska sedan fungera som riktlinjer för finanssektorn som i sin tur förväntas ge förmånligare lånevillkor till investeringar som klassas som hållbara och dyrare till de som inte uppfyller kraven. Intentionen är god, men får i praktiken omfattande konsekvenser för implementeringen av den svenska vattenkraftstrategin.
I förslaget ställs nämligen omfattande krav på miljöanpassning av vattenkraften för att den ska räknas som hållbar. De är betydligt hårdare än vad som stipuleras i EU:s vattendirektiv och innebär bland annat tvingande krav på fiskvägar, särskilda turbiner och förändrad vattenreglering. Det är visserligen precis sådana åtgärder som den svenska vattenkraftstrategin kommer åstadkomma. Skillnaden är att åtgärderna enligt den svenska strategin kommer genomföras där de gör störst nytta och i relation till produktionsförluster. EU:s föreslag slår istället blint mot alla vattenkraftverk oavsett storlek, kostnad och nytta med åtgärden, teknisk potential eller vilka förluster av förnybar elproduktion åtgärderna innebär. Anpassas inte vattenkraften enligt förslaget klassas den inte som hållbar vilket i sin tur gör det svårare för svenska energibolag att få tillgång till kapital för vattenkraftsinvesteringar, till exempel för renovering av äldre anläggningar. På sikt riskerar vi att behöva avveckla väl fungerande anläggningar för att det helt enkelt blir för kostsamt att behålla dem.
Viktigt att regeringen står upp för samhällskritiska intressen
Idag utgör vattenkraften närmare hälften av den svenska planerbara elproduktionen. Tillgången till vattenkraft är avgörande för vår förmåga att integrera mer väderberoende förnybar elproduktion i vårt elsystem. Förhandlingarna om taxonomin är nu inne i sitt slutskede men möjligheterna att påverka finns fortfarande. Det är oerhört viktigt att regeringen står upp för svenska samhällskritiska intressen i denna fråga. Självklart behöver även vattenkraften miljöanpassas, men låt det då göras kostnadseffektivt i rimlig avvägning med värdet av dess fossilfria elproduktion och på ett sätt som vi själva valt.
Skriv en kommentar