Skynda långsamt med ny statsstödd elproduktion

Regeringens förslag om en särskild finansieringsmodell för ny kärnkraft har föranlett en välbehövlig debatt. För den som följt elmarknadens utveckling de senaste åren är det uppenbart att det blir allt svårare att med lönsamhet bygga ny elproduktion enbart baserat på intäkter från sålda kilowattimmar. Även om elpriset enstaka timmar kan vara rekordhögt tyder det mest på att det under de kommande åren kommer vara mycket lågt över tiden på grund av kraftiga utbudsöverskott.

Dagens elmarknadsmodell främjar inte heller tillräckligt vissa egenskaper som elsystemet behöver, exempelvis väderoberoende planerbarhet eller produktionen förläggs på platser där den gynnar elsystemets funktion. Mot bakgrund av detta finns det all anledning för staten att engagera sig för att ny elproduktion byggs i Sverige.

Samtidigt får tillförseln av subventionerad kraftproduktion alltid konsekvenser på marknaden, inte minst för de aktörer som inte åtnjuter detta stöd. När det gäller den planerade satsningen på omkring 5000 MW ny kärnkraft så kommer den vara uppenbart prispåverkande. Allt annat lika kommer priskrysset att förskjutas nedåt vilket innebär lägre intäkter för övriga producenter. Vilket i sin tur kommer påverka möjligheterna att investera i annan kraftproduktion.

Avgörande för hur regeringens förslag kommer påverka marknaden är utvecklingen av efterfrågan. Under lång tid tävlade olika bedömare om att presentera den mest storslagna prognosen för framtida svensk elanvändning där regeringen slutligen fastställde ett planeringsmål på 300 TWh för år 2045. Vilket är mer än en fördubbling av dagens svenska elanvändning. Det senaste året har det emellertid kommit allt fler signaler om att denna siffra kan behöva justeras nedåt. Fler stora elkrävande norrländska industriprojekt har skjutits på framtiden eller reducerats i ambition. Idag har vi på årsbasis ett kraftigt överskott på elenergi nationellt där många av de senaste årens investeringar gjorts i ljuset av förväntade konsumtionsökningar. Det visar sig inte minst i dagens låga elpriser som försämrar lönsamheten för alla producenter. Att subventionera in mer ny elproduktion som inte matchas mot ökad efterfrågan skulle förvärra denna situation ytterligare.

Vidare måste en satsning av denna kaliber ta hänsyn till elmarknaden i stort, dvs även hur satsningen påverkar våra grannländer. Idag flödar el över nationsgränser beroende på hur tillgång och efterfrågan ser ut i närliggande elprisområden. Bland annat gränsar vårt södra elprisområde (SE4) till Tyskland som tidvis har mycket hög betalningsvilja för el. Vi exporterar även el till Polen som också står i startgroparna för att bygga ny kärnkraft. Om Sverige bygger 5000 MW subventionerad kärnkraft kommer det vara mycket attraktivt för våra grannländer att ta del av den kraften via elmarknaden. Det är dessutom mycket billigare att bygga transmissionskablar än egna kärnkraftverk. Det finns alltså en risk för att våra grannländer kommer kunna ”snylta” på tillkommande subventionerad kraftproduktion genom att importera för sina förhållanden billig el på bekostnad av svenska skattebetalare.

Ovanstående utmaningar kan hanteras på flera sätt:

• Statligt understödda investeringarna bör göras stegvis och utifrån uppdaterade marknadsprognoser för att bättre kunna takta med efterfrågeutvecklingen. Det måste finnas en “broms” vid risk för elöverskott. I vanliga fall hanteras detta av marknaden genom minskade investeringar. Nu behöver staten göra motsvarande bedömning utifrån goda prognosunderlag.
• Genomför tänkta satsningar i samverkan med våra grannländer. Om de får del av nyttan med ny elproduktion borde de också kunna stå för en del av kostnaden.
• I stället för att peka på enskilda kraftslag borde stöd till ny elproduktion utformas teknikneutralt utifrån de egenskaper som efterfrågas i elsystemet. Det skulle göra det möjligt för andra kraftslag att “tävla” om stöd samtidigt som det skulle främja teknikutveckling i en för elsystemet önskvärd inriktning. Det skulle också främja kreativa affärslösningar, exempelvis att fler producenter gick samman i flera projekt för att säkra önskad volym. För att ytterligare främja konkurrens kan systemet baseras på ett auktionsförfarande.
• Staten behöver inte subventionera hela den efterfrågade volymen. Fördelen med detta är att subventionerna kan fördelas ut på flera aktörer och justeras över tiden. Det ger också incitament för andra finansiärer att engagera sig i ny elproduktion, exempelvis industrin. Det minskar också statens risker.

Ovanstående kan sammanfattas med uttrycket “skynda långsamt”. Annars är risken stor för att vi får en elmarknad där all elproduktion efterhand kommer behöver subventioneras i någon form.

• Dela:
• Facebook
• Twitter
• Tips