Skatten som motverkar återvinning
Tidigare i veckan meddelade regeringen i ett pressmeddelande att man avser införa en skatt på ”avfallsförbränning”[1] år 2020. Förslaget ingår också i januariavtalet, som är en sakpolitisk överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Förslaget har under de senaste åren sågats av i princip alla remissinstanser liksom regeringens egen utredare. I pressmeddelandet motiveras förslaget med att det kommer att ”gynna återvinning och gynna de företag som satsar på cirkulära affärsmodeller”. Det låter ju fint, men hur ligger det till egentligen med det om man analyserar påståendet i detalj.
Energiåtervinning av avfall är ett sätt att nyttiggöra avfall som inte kan tas omhand högre upp i avfallshierarkin. Visst förbränns en del avfall som skulle kunna blivit nya material, men orsaken till detta handlar främst om bristande sortering. Ett typexempel på detta är plastavfall. Som kraftvärmeföretag vill vi helst inte elda plast eftersom det försämrar våra miljövärden och innebär ökade kostnader för utsläppsrätter. Det avfall våra kunder skickar till oss innehåller emellertid en hel del plast trots att det i princip alltid passerat olika former av utsortering. Därför diskuteras det idag mycket i branschen om mekaniska utsorteringsanläggningar för plast och just nu byggs flera sådana i landet, bland annat med stöd från Klimatklivet.
Hur kommer då skatten på avfallsförbränning att påverka denna utveckling? Eftersom avfall där plasten sorterats bort beskattas lika hårt som avfall med plast gynnas inte de aktörer som satsat på utsortering. Plast innehåller mycket energi i förhållande till sin vikt vilket innebär att avfall utan plast har ett lägre energiinnehåll. Det innebär att en större mängd avfall måste eldas för att upprätthålla energileveransen i kraftvärmen, vilket i sin tur ger högre skattekostnader för kraftvärmebolaget eftersom skatten anges i kronor per ton. Det blir alltså lönsammare att inte sortera ut plasten innan den går till pannorna. Visserligen finnas andra aspekter på denna fråga, som till exempel priset på utsläppsrätter och företags miljöansvar som påverkar investeringsbeslut i sorteringsanläggningar. Men faktum kvarstår att det presenterade skatteförslaget kommer att göra utsortering av plastavfall mindre lönsamt vilket naturligtvis går stick i stäv med det påstådda syftet med skatten.
En annan aspekt på skatteförslaget är dess konsekvenser för materialåtervinningsindustrin. Svensk materialåtervinning är i världsklass, bland annat när det gäller vissa plastfraktioner och kartong. Det uppstår emellertid alltid ett rejekt vid återvinningen. Ett typexempel är den plastlining som finns i mejeriförpackningar. Den är av mycket tunn plast och efter avskiljning från pappen i princip omöjlig att återvinna varvid 100 % idag går till energiåtervinning. Rejektet utgör volymmässigt lite mindre än 50 % av allt avfall som går till materialåtervinning, även om det varierar kraftigt mellan olika fraktioner. Det kommer nu att beläggas med skatt vilket kommer göra materialåtervinning avsevärt dyrare i Sverige än i många andra länder. Vilket är precis tvärtom mot syftet med skatten.
En tredje konsekvens av skatten som motverkar dess tilltänkta syfte är dess påverkan på svensk behandling av utländskt avfall. I Storbritannien saknas i princip möjligheten att effektivt energiåtervinna avfall på grund av en kort eldningssäsong, lågt värmebehov och avsaknad av utbyggda fjärrvärmesystem. Därför tar svenska kraftvärmeverk mot betalning idag hand om en hel del restavfall från Storbritannien. Det brittiska avfallet är väl sorterat för man vill ju inte betala mer än nödvändigt. Det avfall som kan materialåtervinnas i hemlandet är noga utsorterat. I Storbritannien är deponi, det vill säga att slänga avfall på soptipp, tillåtet mot en straffavgift. Hittills har det ofta varit lönsammare för många brittiska kommuner att skicka sitt avfall till Sverige, men nu ändras brytpunkten för detta vilket kan innebära att mer avfall går till den lokala soptippen där det läcker ut mängder av metangas vilket är en betydligt mer klimatpåverkande växthusgas än koldioxid. Detta är en direkt konsekvens av den nya skatten.
Dessa tre negativa miljökonsekvenser borde i sig vara tillräckligt för att skatten aldrig skulle ha lämnat idéstadiet. Nu motiveras den istället med precis det som den inte kommer att leda till. När skatten införs kommer den att kunna utvärderas i praktiken. Inom energibranschen kommer vi noga följa upp dess konsekvenser och återrapportera till såväl politik som allmänhet. Då kommer vi få se om regeringens egen utredare får rätt i påståendet att ”En skatt på avfall som förbränns skulle med andra ord bli rent fiskal, dvs. inte på ett verkningsfullt och kostnadseffektivt sätt styra mot en mer resurseffektiv och giftfri avfallshantering”.
[1] Begreppet avfallsförbränning förknippas ofta med ren destruktionsförbränning av avfall. Sådant är inte tillåtet i Sverige varvid det egentligen handlar om energiåtervinning av avfall vilket innebär att avfallet nyttiggörs som el och värme.
Skriv en kommentar