Skatten som främjar plasteldning

Förra veckan röstade riksdagen för införandet av en skatt på avfallsförbränning trots att en sådan förkastats av såväl regeringens egen utredare, som i princip samtliga remissinstanser. Politikernas förhoppning är att skatten ska skicka styrsignaler till marknaden, som gör att mer avfall återvinns högre upp i avfallshierarkin vilket ger såväl miljö- som klimatnytta. 

Så är emellertid inte fallet av flera skäl. För det första så är det inte de som tillför samhället avfall som ska betala skatten. Istället slår skatten mot kraftvärmeföretagen som är de som tar hand om det restavfall, som i de allra flesta fall inte kan nyttiggöras på annat sätt.

För det andra så är skatten utformad på ett sätt som gör det mer attraktivt för kraftvärmeföretagen att energiåtervinna avfall med högt energiinnehåll, som exempelvis fossil plast, än förnybart avfall med lågt energiinnehåll som träprodukter och papper. Det beror på att skatten betalas per ton energiåtervunnet avfall,  oavsett vilken slags avfall det handlar om. Ett kraftvärmeverks produkt är emellertid energi, det vill säga MWh som man av naturliga skäl vill producera till så låg kostnad som möjligt. Om avfallet som ska energiåtervinnas har ett högt plastinnehåll behöver kraftvärmeverket elda en mindre mängd avfall för samma energiproduktion vilket då också ger en lägre avfallsförbränningsskatt. Skattens utformning främjar alltså användning av bränslen som ger ökade utsläpp av växthusgaser. Det är precis tvärtemot regeringens syfte med skatten som sägs vara att: ”uppfylla målet att Sverige ska gå före på klimat- och miljöområdet och bli världens första fossilfria välfärdsland”.

En annan konsekvens med avfallsförbränningsskatten är att den direkt motverkar styrsignalerna från det europeiska utsläppshandelssystemet EU ETS. Sverige har på eget bevåg valt att inkludera den avfallseldade kraftvärmen i EU ETS, vilket innebär att svenska kraftvärmeföretag måste köpa utsläppsrätter för att få energiåtervinna avfall med fossilt innehåll. Det blir helt enkelt dyrare. Samtidigt skickar alltså regeringen genom avfallförbränningsskatten en helt motsatt signal genom att främja eldning av avfall med högt plastinnehåll! I princip innebär detta att avfallsförbränningsskatten blir en slags omvänd koldioxidskatt vilket sannolikt inte är den politiska målsättningen.

Blir kraftvärmeföretagen då nöjda och glada när det blir lönsamt att elda mer plast? Knappast! Branschen har sedan länge varit tydlig med att vi inte vill elda plast då det försämrar vår klimatprestanda, samtidigt som våra fjärrvärmekunder i allt högre grad efterfrågar helt förnybar energi. Utmaningen är att minska tillflödet av plast som inte kan återvinnas på andra sätt högre upp i avfallshierarkin. Det är en uppgift för hela samhället och i skrivande stund sker flera satsningar på branschen på detta område, exempelvis Stockholm Exergis satsning på avancerade sorteringsanläggningar eller Tekniska verkens återbrukshallar. I detta sammanhang känns det väldigt olustigt med en skatt som istället främjar ökad eldning av plast.

Mot bakgrund av ovanstående bör skatten på avfallsförbränning snarast avvecklas till förmån för andra styrmedel högre upp i avfallshierarkin. En viktig lärdom är att det sällan är rätt att sparka på olika återvinningsmetoder, utan att istället fokusera på att minska tillförseln av avfall från första början. Då skulle vi på sikt kunna få en samhällsutveckling, där vi successivt minskar den mängd avfall som slutligen behöver tas omhand i våra kraftvärmeverk.

• Dela:
• Facebook
• Twitter
• Tips