Ny svensk elproduktion behöver bättre lokaliseringsincitament
Per Everhill
17 apr 2024
De senaste åren har de geografiska obalanserna i det svenska elsystemet blivit allt tydligare. De höga elpriserna i vårt sydligaste elprisområde visar på ett underskott av elproduktion i jämförelse med situationen längre norrut. På lokalnätsnivå har bristande tillgång till eleffekt i våra storstadsregioner orsakat debatt när den hindrat nyetablering eller utbyggnad av industrier.
Det byggs visserligen ny elproduktion, men då främst i form av vindkraft i glesbygd. Där den inte stör så många närboende, men den lokala elkonsumtionen samtidigt är mycket liten. Sedan avregleringen av elmarknaden 1996 har de flesta statliga satsningar och styrmedel på energiområdet fokuserat på att få till en viss typ av elproduktion. Exempelvis genom elcertifikatsystemet som främjade förnybar elproduktion eller dagens skatteavdrag för solelsproduktion. Produktionen behöver visserligen ligga inom landets gränser, men det spelar ingen roll exakt var.
Idag ger rätt plats inga fördelar
Kraftvärmen är den enda storskaliga planerbara elproduktion inne i våra städer där elanvändningen är som störst. Till skillnad från vindkraften behöver elen alltså inte transportera särskilt lång för att nå kunderna. Det finns emellertid inga särskilda geografiska incitament för att sätta en turbin på ett värmeverk framför att bygga motsvarande produktion i form av vindkraft någonstans i ödemarken.
Visst, elprisområdena ger i sig högre incitament att bygga elproduktion i SE4 än i SE1 och den nätnyttoersättning som producenterna erhåller från de lokala elnätsföretagen speglar i viss mån nyttan av lokal elproduktion. Dessa instrument saknar tyvärr den precision och nivå som behövs för att hantera effektbristen i enskilda regioner eller kommuner.
Mål för volym, men inte plats
I den nyligen presenterade energipolitiska inriktningspropositionen föreslås att Sverige bör planera för att kunna möta ett elbehov om minst 300 TWh år 2045. Det räcker emellertid inte bara med ett volymmål utan vi behöver se till att elproduktionen i möjligaste mån också byggs där den behövs bäst. Det måste finnas incitament som gör det lönsammare att bygga nära kund än långt borta.
Det finns redan idag flera möjligheter för staten (ofta indirekt via stamnätsägaren Svenska Kraftnät) att främja geografisk lokalisering. Det kommande regelverket om efterfrågeflex gör det möjligt för elnätsföretag att under vissa förutsättningar upphandla produktionsresurser för den momentana driften. Redan idag har elnäten också möjlighet att upphandla en nätkapacitetsreserv för att hantera kapacitetsutmaningar. Och på EU-nivå är statliga prisskillnadskontrakt ett hett ämne för att få till önskad produktion där lokalisering kan vara ett villkor. Nackdelen med dessa verktyg är att det ofta syftar till att hantera en effektutmaning i stunden eller stora långsiktiga investeringar på nationell energisystemnivå. Inte ett ökat elbehov för helt vanligt tillväxt i en medelstor svensk kommun över en längre tid.
Något för elmarknadsutredningen?
I januari tillsatte regeringen en elmarknadsutredning med uppdrag att föreslå hur den svenska elmarknaden kan utvecklas och regleras. Borde inte utredningen titta på utökade incitament för lokalisering av elproduktion där den behövs som bäst? För tänk om vi år 2045 faktiskt lyckas producera 300 TWh per år, men på helt fel plats.
Skriv en kommentar