Myndighetsaktivism hotar svensk elektrifiering

Klas Gustafsson 28 apr 2021
Ett litet vattenkraftverk med porlande vatten

Det senaste året har prognoserna för framtidens svenska elanvändning skruvats upp rejält. Med fossilfritt stål, fordonsflottan omställning och nya datahallsetableringar kommer vårt elbehov sannolikt att ha fördubblats till år 2045.

För att möta det ökade elbehovet påbörjade regeringen i höstas arbete med en   nationell strategi för elektrifiering samtidigt som en särskild elektrifieringskommission tillsattes för att hantera transportsektorns elbehov. 

I energiöverenskommelsen från 2016 lyfts bibehållen och utvecklad svensk vattenkraft fram som en förutsättning för att stabilisera vårt elsystem. Det är särskilt viktigt för att kunna balansera en allt högre andel väderberoende elproduktion. I bred politisk enighet beslutades att den svenska vattenkraften ska miljöanpassas i rimlig avvägning mot förlusten av förnybar elproduktion som maximalt får uppgå till 2,3 % av normalårsproduktionen. Åtgärderna är också en förutsättning för att klara kraven i EU:s ramvattendirektiv. För ändamålet etablerades Vattenkraftens Miljöfond som med 10 miljarder kronor i kassan kommer vara Sveriges största investerare på miljöområdet inom överskådlig framtid. En nationell plan för omprövning av vattenkraftens miljötillstånd ligger till grund för arbetet.

Den skarpa avvägningen mellan miljöinvesteringar, förlusten av förnybar elproduktion och andra samhällsintressen görs av de regionala Vattenmyndigheterna. Med rätt att besluta om regionala förvaltningsplaner, miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram har Vattenmyndigheterna stora möjligheter att påverka den svenska vattenkraftens villkor. Dessa har nu presenterat ett förslag till beslut om miljökvalitetsnormer för de vattenförekomster som är påverkade av vattenkraft som ska omprövas under perioden 2022–2024. Beslutsunderlaget  går stick i stäv med den politiska inriktningen för den svenska vattenkraften i flera avseenden:

  • En förutsättning för att bibehålla svensk vattenkraft är att utnyttja de undantag som finns inom EU:s ramvattendirektiv, exempelvis möjligheten att klassa vattendrag som KMV – Kraftigt Modifierat Vatten. I Vattenmyndigheternas förslag är antalet vattendrag som klassas som KMV i princip oförändrat jämfört med tidigare förvaltningscykel.  Viktiga aspekter som dammsäkerhet och påverkan på kulturmiljöer beaktas inte alls.
  • Vattenmyndigheternas bedömning av förlusten av förnybar elproduktion på grund av miljöåtgärder, tex anläggande av fiskvägar understiger kraftigt vattenkraftsbranschens egna bedömningar.
  • Kostnaderna för miljöåtgärder är kraftigt underskattade. Med de lokala åtgärder som krävs skulle Vattenkraftens miljöfond tömmas inom några få år och innan ens en bråkdel av den svenska vattenkraftens prövats.
  •  De samhällsekonomiska konsekvenserna negligeras. Bland annat anser Vattenmyndigheterna att det i dagsläget inte finns något som tyder på att det skulle uppstå några samhällsekonomiska kostnader av att ersätta elproduktion i enskilda anläggningar med elproduktion i andra vattenkraftsanläggningar eller med alternativa energislag. Att bygga ny elproduktion med samma egenskaper som vattenkraften avseende planerbarhet och lagringsförmåga är emellertid mycket kostsamt. 
  • Vattenmyndigheterna tillämpar ”russinplockning” när det gäller de regelverk som ligger till grund för förslaget.  Istället för att tillämpa gällande lagstiftning från den 1 januari 2020 används äldre  föreskrifter från 2013 som nu upphört att gälla. Vidare används en metodik för statusklassificering från en aldrig antagen vägledning från Havs-och Vattenmyndigheten från 2015.

Skulle Vattenmyndigheternas beslutsunderlag bli verklighet innebär det avsevärt ökade kostnader för miljöåtgärder samtidigt som den svenska vattenkraftsproduktionen skulle minska betydligt. Vattenmyndigheternas förslag innebär ett rejält avsteg från den vattenkraftspolitik som beslutats genom en bred blocköverskridande riksdagsmajoritet. Det skulle avsevärt försämra Sveriges möjligheter till ökad elektrifiering, integration av mer oplanerbar elproduktion i energisystemet och våra klimatmål.                   

Denna typ av myndighetsaktivism måste naturligtvis stävjas innan den får omfattande konsekvenser för det svenska elsystemet och ambitionen om en ökad elektrifiering. En enkel lösning skulle vara att snarast implementera vattenförvaltningsutredningens förslag som bland annat innebär att stora delar av det arbete som idag utförs av de regionala vattenmyndigheterna flyttas över till Havs- och Vattenmyndigheten. Det skulle ge politiken betydligt större möjligheter att styra de regelverk som påverkar vattenkraften i en riktning som balanserar det nationella intresset av en fungerande elförsörjning med lokala miljöaspekter.

Den svenska vattenkraftens framtid är alldeles för viktig för att överlåtas till enskilda tjänstemän på regional nivå som saknar helhetsperspektiv på sina uppgifter.