Miljöskatt utan positiva miljöeffekter
Per Everhill
25 maj 2023
På 1980-talet var utsläpp av kväveoxider från svenska kraftvärmeverk ett allvarligt miljöproblem. Många äldre anläggningar saknade effektiv rökgasrening samtidigt som styrningen av pannorna inte var särskilt utvecklad. Idag är situationen helt annorlunda. När du passerar ett kraftvärmeverk så innehåller huvuddelen av byggnaderna du ser olika reningssystem. Pannorna optimeras noga i realtid för att minimera utsläppen. Jämfört med 1980-talet så har energibranschens utsläpp av kvävedioxider halverats samtidigt som energiproduktionen har fördubblats. Utöver det har övergången från tusentals mindre oljeledade villapannor till effektiva kraftvärmeverk inneburit enorma utsläppsminskningar, inte minst lokalt i våra villaområden.
En viktig förklaring till branschens satsningar på minskade utsläpp av kväveoxider är den så kallade NOx-avgiften som infördes 1992. NOx-avgiften snurrar i ett eget system som alla avgiftspliktiga aktörer betalar in till. Sedan omfördelas pengarna så att de företag som har lägst utsläpp i förhållande till sin produktion får en proportionerlig återbetalning. Genom piska och morot skapas incitament till förbättring vilket gjort att svenska kraftvärme har världens bästa utsläppsprestanda.
De stora utsläppsminskningarna i branschen skedde emellertid redan före sekelskiftet då avgiften gjorde att företagen investerade i nya reningssystem. Våra pannor är idag redan så trimmade det går med dagens teknik och ekonomiska förutsättningar. Då utsläppsminskningarna planat ut har Naturvårdsverket nu genomfört en översyn av systemet. Bland annat föreslås att 40 % av avgiften ska omvandlas till en ren skatt som kommer tillfalla staten i stället för att återgå till effektiva företag. Det kommer definitivt inte leda till lägre kväveoxidutsläpp utan blir enbart en ökad kostnad för kraftvärmen. Och en miljöskatt utan några som helst positiva miljöeffekter.
I stället för att pengarna går till statskassan borde avgiften bibehållas och utvecklas, exempelvis genom att inkluderas flera sektorer där utsläppen fortfarande är stora, till exempel transportsektorn som har de största kväveoxidutsläppen både i volym och per energienhet. Vidare borde systemet anpassas till aktuella kostnader för att minska utsläppen. Vad kostar det att minska de utsläpp som fortfarande finns? Vilken teknik krävs för detta? Och är det i energibranschen man får mest utsläppsminskningar för pengarna? Kanske kan en forsknings-och utvecklingskomponent tillföras? Några sådana tankar finns emellertid inte med i Naturvårdsverkets förslag som i stället enbart riskerar att fördyra marginalprissättande elproduktion. Dessutom är tidpunkten för denna typ av förslag mycket olämplig i ljuset av den pågående energikrisen i Europa som mycket väl kan ta fart igen nästa vinter.
Skriv en kommentar