Låt biogasen bli en del av samhällets krisberedskap!

I dag deltar jag i ett seminarium i Almedalen om biogas ur ett försörjningstrygghetsperspektiv. Seminariet anordnas av Energigas Sverige och lyfter en allt viktigare fråga: Hur ska vi kunna säkerställa tillgången på energi i händelse av en krissituation? Traditionellt sett har denna fråga ofta handlat om import av fossila bränslen, vilket efter 1970-talets oljekris var fokus för många svenska myndigheter. Importerad olja är fortfarande en viktig del av svenska ekonomi, men i många samhällssektorer har den fått konkurrens av andra inhemska bränslen.

Ett tydligt exempel på detta är transportsektorn. Idag går en stor del av den svenska kollektivtrafiken på biogas eller andra miljöbränslen. En stor fördel med biogasen ur ett försörjningsperspektiv är att den produceras i Sverige och då ofta lokalt. Dessutom används samhällets restprodukter för tillverkningen, exempelvis matavfall eller restprodukter från livsmedelsindustrin, vilket är mycket resurseffektivt. Under andra världskriget stängdes den svenska importen av många råvaror av under lång tid. Då ersattes bensin av gengas som var farlig för användarna och dessutom funktionellt opålitlig. Idag skulle vi vid en liknande krissituation kunna köra stora delar av vår kollektivtrafik på inhemska bränslen, vilket avsevärt minskar samhällets sårbarhet. Biogastillverkningen ger oss också den värdefulla restprodukten biogödsel som kan ersätta fossilt konstgödsel som i huvudsak importeras från utlandet. Det möjliggör fortsatt inhemsk svensk livsmedelsproduktion i händelse av störningar i vår utrikeshandel. 

För att biogasen ska kunna spela en roll för vår försörjningstrygghet krävs naturligtvis en beredskap från marknadens aktörer, samtidigt som vi givetvis måste ha en tillräckligt livskraftig svensk biogasproduktion redan i goda tider. Idag är marknadssituationen för den svenska biogasen tuff. Konkurrensen är hård från billiga fossila bränslen och lika så billig importerad konstgödsel. De senaste åren har såväl tankstationer, som produktionsanläggningar, avvecklats och detta trots att biogasen bidrar med avsevärd nytta på en rad områden. Fortsätter utvecklingen är risken stor att biogasens förmåga att bidra till samhällets försörjningstrygghet försvinner.

En sätt att motverka denna utveckling skulle kunna vara att damma av konceptet med så kallade ”K-företag” (Krigsviktiga företag) som fanns i Sverige under kalla kriget. Exempel på K-företag var bland annat SAS, SJ och Vattenfall, men också mindre aktörer som åkerier, viss tillverkningsindustri och jordbruk. Dessa företag hade ett avtal med staten som innebar att man förband sig att ställa viss verksamhet till förfogande i händelse av krig och kris. Det innebar bland annat att man lovade att upprätthålla en viss nivå av personal, råvaror och reservdelar. För detta utgick en viss ersättning från staten. Systemet med K-företag var gynnsamt för båda parter. Samtidigt som samhällets sårbarhet vid kriser minskades, fick företagen exempelvis möjlighet att hålla lager som kunde utnyttjas i den dagliga verksamheten. I ljuset av den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde tror jag vi behöver hitta tillbaka till ett liknande system, exempelvis för biogasföretag. Förutom att det skulle ge ökad krisberedskap i stort, skulle det gynna den svenska biogasbranschen under ordinarie marknadsförhållanden och på så vis bidra till lokala arbetstillfällen och klimat- och miljönytta.

De exakta formerna för denna typ av samarbeten måste naturligtvis utredas utifrån dagens förutsättningar, men jag är övertygad om att det skulle kunna gå att hitta en modell som fungerar. Svensk biogas har länge värderats utifrån den nytta den ger för klimatet, jordbruket och avfallssektorn. Nu är det dags att lägga till försörjningstrygghet på biogasens meritlista!  

Välkommen att lyssna på seminariet Biogas, betan och beredskapen, den 3 juli, kl 16:30 – 17:30 i Almedalen.

• Dela:
• Facebook
• Twitter
• Tips