Kommer framtida industrietableringar fixa sin egen elförsörjning?

Porträtt på Per Everhill. Foto. Per Everhill 25 feb 2022

De senaste åren har prognoserna för Sveriges framtida elbehov ständigt stigit. Med fossilfritt stål i Norrland, elektrifierad fordonsflotta och fler datahallar kommer vi sannolikt behöva närmare 400 TWh per år om några decennier vilket kan jämföras med dagens årsförbrukning på ungefär 140 TWh.

Utvecklingen kommer också att innebära stora regionala och lokala utmaningar. Ett överraskande besked om att det på orten kommer byggas en batterifabrik som i full drift drar 200 MW är en utmaning för de flesta svenska elnätsföretag.

Samtidigt finns det idag tyvärr inga tecken på att det inom överskådlig tid kommer byggas någon ny storskalig planerbar elproduktion i Sverige. Det går inte heller att snabbt och i stor omfattning bygga ut stam-och regionnätsförbindelserna för att flytta elöverskott till underskottsområden. Detta då tillståndsprocesserna för sådana satsningar ofta tar mer än ett decennium från plan till byggstart. I flera delar av Sverige är elbristen idag en realitet. Den nyligen presenterade elektrifieringsstrategin innehåller visserligen flera goda förslag för att frigöra mer kapacitet i elsystemet, men knappast något som kommer leda till att det byggs några tusen MW planerbar eleffekt i övre Norrland.

Samtidigt står inte utvecklingen still på den svenska elmarknaden. De senaste åren har bilaterala elhandelsavtal, så kallade PPA-avtal blivit allt vanligare. Det finansiella upplägget kan se lite olika ut avseende riskhantering, men i princip går konceptet ut på att elkunden förbinder sig att köpa el till ett fast pris under en längre tid från en ny anläggning som på så vis kan finansieras, byggs och bli verklighet. Hittills har det främst handlat som vind-och solelsanläggningar där kundens motiv har varit att få tillgång till miljövärden som sedan används i företagens års-och miljöredovisningar. På en marknad med bristande tillgång på fysisk el skulle man kunna tänka sig att denna typ av avtalsmodeller i framtiden i stället används för att säkra tillgång på el utanför den traditionella elmarknaden. Till exempel skulle en större ståltillverkare kunna gå ihop med ett energibolag och bygga havsbaserad vindkraft med tillhörande vätgasproduktion och lagring. En batterifabrik eller större datahall kanske finansierar sin egen småskaliga modulära kärnkraft och en industri med hög elförbrukning vintertid går in med kapital för att bekosta en turbin på det lokala värmeverket. Med det upplägget finns goda möjligheter att styra elproduktionen såväl till efterfrågade förmågor (till exempel hög kapacitetsfaktor) som geografiska önskemål. Såsom det svenska elsystemet ser ut idag är risken stor för att den expanderande industrin inte kommer acceptera elbrist och agera. Kommer kostnaden för att säkra sitt framtida elbehov vara en självklar del av framtida investeringskalkyler?

Men vad händer då med resten av elmarknaden? Konsumenter och småföretag kommer aldrig själv kunna säkra sin tillgång på el på samma sätt som stora internationella industrikoncerner. Om elpriset som sätts på den traditionella elmarknaden spelar allt mindre roll för de stora elköparna försämras funktionen och prisbildningen. Man kan också tänka sig en utveckling där produktion byggs geografiskt för att passa den betalande industrins önskemål snarare än samhället i stort. Vilket skulle kunna leda till kapacitetsbrist på orter som där denna typ av investeringar uteblir. PPA-avtal bidrar utan tvekan till att finansiera ny elproduktion, men trenden förtar inte behovet av en elmarknadsreform som säkerställer god tillgång på el till konkurrenskraftiga priser för hela samhällets behov.

Det är svårt att förutsäga utvecklingen på elmarknaden i dessa turbulenta tider, men vi kan nog vara säkra på att framtidens stora svenska elförbrukare inte kommer sitta stilla och se hur deras planerade investeringar omöjliggörs på grund av elbrist.