Individuell värmemätning i lägenheter – en riktigt dålig idé
I det uppdaterade energieffektiviseringsdirektivet som trädde i kraft 2012 finns krav på individuell mätning och debitering (IMD) av värme i flerbostadshus. Hittills har Sverige i praktiken lyckats undvika sådana krav med hänvisning till ett undantag som säger att mätning inte behöver införas om det inte är tekniskt genomförbart eller om åtgärden inte är proportionell i förhållande till de möjliga energibesparingar. Nu har emellertid EU-kommissionen kritiserat Sverige för att inte följa direktivet vilket föranlett Boverket att föreslå uppdaterade föreskrifter i ärendet. Dessa ligger i skrivande stund ute på remiss.
Låt oss börja med att konstatera att individuell mätning och debitering av värme i flerbostadshus är en riktigt dålig idé. Det som händer när lägenhetsinnehavaren ska börja betala för värme per kWh istället för fastighetsägaren är att incitamenten för energieffektivisering flyttas från den aktör som har rådighet över energieffektiviseringsåtgärder till en som inte har det. Det är fastighetsägaren som kan byta fönster, isolera vinden eller byta radiatorer. Inte lägenhetsinnehavaren som på sin höjd kan sänka temperaturen några grader eller vara uppmärksam på att inte ha fönster öppna allt för länge. Det som var tänkt som en åtgärd för att öka energieffektiviteten kommer istället att minska incitamenten för åtgärder. Varför byta till treglasfönster när besparingen av åtgärden går till någon annan?
Individuell mätning och debitering av värme i flerbostadshus är en riktigt dålig idé.
Förutom att vara ett fundamentalt feltänkt på övergripande nivå innehåller Boverkets förslag en rad konstigheter som skulle kunna få underliga konsekvenser. För att beräkna om kostnaden för mätning är proportionerlig i förhållande till möjlig besparing föreslås nämligen primärenergital som kraftigt missgynnar fjärrvärme i förhållande till elbaserade alternativ. I en annan föreskrift, Boverkets byggregler, kommer dessa att revideras vid halvårsskiftet, men i föreskrifterna om energimätning föreslås de fortsatt gälla. En konsekvens av detta skulle kunna vara att en fastighetsägare som byter uppvärmningsform från fjärrvärme till elvärme slipper mätarkravet vilket således blir ett ekonomiskt argument för åtgärden. Detta motverkar definitivt den politiska ambitionen om teknikneutrala energikrav.
En annan konstighet är att Boverket föreslår schabloniserade kostnadsökningar på 4 % för fjärrvärme som beräkningsunderlag för lönsamheten av mätning. I verkligheten ligger fjärrvärmens prisökningar de senaste åren på strax över 2 %. I dagsläget finns inget som talar för att dessa skulle stiga. De flesta svenska fjärrvärmeföretag ingår dessutom i branschsamarbetet Prisdialogen där man återkommande presenterar långsiktiga prisprognoser till sina kunder. Det vore självklart lämpligare att använda dessa prognoser för att bedöma lönsamheten i individuell värmemätning än schablonvärden som inte återspeglar det verkliga marknadsläget. Med föreslagna schablonvärden kommer fastighetsägare att tvingas sätta upp värmemätare trots att det inte är lönsamt utifrån den ekonomiska besparingspotentialen.
Vidare tar Boverket inte tydligt ställning till om byggnader där man kan påvisa att inomhustemperaturen inte överstiger 21 grader (komforttemperatur) bör undantas från mätarkravet. Om man inte klarar att få upp temperaturen över 21 grader är det sannolikt byggnadens klimatskal som är svagt. Tillförd mätning av lägenhetsinnehavarnas individuella värmeanvändning lär inte ändra på detta faktum. Sådana byggnader bör naturligtvis undantas från mätarkravet så att incitamenten för energieffektiseringsåtgärder fortsatt ligger på fastighetsägaren.
Sammanfattningsvis bör den svenska strategin vara att svenska föreskrifter om IMD bör utformas så att så många fastighetsägare som möjligt undantas från kravet. Det skulle i detta sammanhang vara en verklig energieffektiviseringsåtgärd!
Skriv en kommentar