Energikommissionen missar energiåtervinning av restavfall
Snart går remisstiden ut för Energikommissionens slutbetänkande. De mål och förslag som presenteras kommer få stor påverkan på vårt energisystem under lång tid framöver.
Energiöverenskommelsens arbete har överlag mottagits mycket positivt av energibranschen som länge efterfrågat en stabil och långsiktigt hållbar energipolitik. Slutbetänkandet innehåller många kloka förslag som exempelvis minskad fastighetskatt för den viktiga vattenkraften, minskad användning av el för uppvärmning och ökade satsningar på efterfrågeflexibilitet.
Den kritik som har riktats mot Energikommissionens arbete handlar främst om bristande konsekvensanalyser. Hur påverkar de olika förslagen energisystemet i stort? Hur påverkas andra samhällssektorer? Målet att Sveriges elproduktion ska vara 100 % förnybar år 2040 är ett sådant exempel. Principellt ställer sig de flesta energiaktörer naturligtvis bakom detta mål, men när man börjar analysera detaljerna är det inte helt självklart att ett strikt 100 % mål ger största möjliga klimatnytta om det överhuvudtaget är uppnåeligt. Här tänker jag särskilt på möjligheten att nyttiggöra återvunnen energi från restavfall.
I Sverige finns idag ett 30-tal kraftvärmeanläggningar där restavfall (avfall där de fraktioner som kan materialåtervinnas effektivt har sorterats ut) energiåtervinns. Restavfallet har till del ett fossilt innehåll, exempelvis i form av plast, färg med mera som ofta är sammanblandat med andra fraktioner. Det handlar bland annat om fossilt avfall som återvunnits så många gånger att materialets fibrer omöjliggör vidare användning. Vidare energiåtervinns stora mängder restavfall från återvinningsindustrin som volymmässigt idag till och med tillöverstiger den totala mängden svenskt hushållsavfall. Även om den fossila andelen i vårt avfall förhoppningsvis minskar i framtiden är det osannolikt att den skulle försvinna helt till år 2040. Det beror bland annat på att dagens icke-fossilfria produkter är framtidens avfall. Det är naturligtvis önskvärt, men om vi ska vara ärliga inte särskilt sannolikt att vi år 2040 kan återvinna allt avfall som har en fossil komponent genom materialåtervinning eller andra återvinningsmetoder högre upp i avfallshierarkin. Svåråtervunna fraktioner är exempelvis restavfall från byggindustrin där plast blandas med trä. Utmaningen ligger ofta i att effektivt separera den fossila delen av avfallet från det organiska.
Om målet 100 % förnybar elproduktion år 2040 innebär ett förbud mot energiåtervinning av restavfall med delvis fossilt innehåll i svenska kraftvärmeverk kommer stora mängder avfall som till huvuddelen består av icke-fossila fraktioner inte kunna nyttiggöras för energiproduktion. Det skulle få påverkan på hela vårt energisystem, bland annat i form av minskat utnyttjande av restenergier för fjärrvärmeproduktion. Vi riskerar också att i större utsträckning behöva använda miljö-och klimatmässigt undermåliga återvinningsmetoder som förbränning och deponi för att kunna hantera delar av det restavfall som i dagsläget energiåtervinns.
Istället för att eventuellt förbjuda elproduktion från restavfall bör vi sträva efter att genomföra åtgärder högt upp i avfallshierarkin, t.ex. genom förändringar i produktdesign och genom mer hållbar konsumtion som minskar tillförseln av fossilt avfall. Om vårt avfall fortfarande har en del fossilt innehåll år 2040 kan inte skulden läggas på energiåtervinningen. Det beror i så fall på att vi inte lyckats uppnå en fullständigt cirkulär ekonomi på material-och produktionssidan. Därför bör elproduktion i kraftvärmeverk där restavfall energiåtervinns undantags från målet om en 100 % förnybar elproduktion. Då kan den avfallsbaserade kraftvärmen fortsätta göra klimatnytta så länge det finns avfall i vårt samhälle som inte kan tas hand om på annat sätt.
Skriv en kommentar