Det kom ett mail från Indien…
För några veckor sedan fick jag ett mail från en affärsman i Indien. Han hade läst att Sverige importerar avfall för sin energiförsörjning och anmälde att han kunde förse oss med stora mängder indiskt avfall.
Det är inte första gången denna typ av förfrågningar kommer, men trots att jag anade utfallet av historien svarade jag artigt med en beskrivning av den Europeiska marknaden för energiåtervinning av restavfall samt vilka pris per ton hade kunde förvänta sig att behöva betala för att få sitt avfall energiåtervunnet Sverige. Här slutade mailkonversationen snabbt för naturligtvis trodde den indiske affärsmannen att svenska företag betalade pengar för importen av utländskt avfall.
Det finns många myter kring den svenska importen av utländskt avfall och att vi skulle betala för det är en långlivad sådan. Det hade naturligtvis varit förkastligt då det direkt skulle motverka incitamenten att minska mängden avfall liksom åtgärder högt upp i avfallstrappan såsom återbruk och materialåtervinning. När svenska energiföretag importerar restavfall från andra länder för energiåtervinning är det en avfallsbehandlingstjänst som säljs. Genom vår väl utbyggda fjärrvärme i kombination med världens mest effektiva kraftvärme kan vi nyttiggöra avfallet i betydligt högre grad än i de flesta andra länder. De extra transporternas miljöpåverkan måste naturligtvis beaktas, men är försumbara i jämförelse med den klimatnytta som skapas genom att energiåtervinna avfallet istället för att lägga det på metangasläckande deponier som idag tyvärr är den vanligaste behandlingsmetoden inom EU.
Det är också viktigt att poängtera att det handlar om restavfall, det vill säga sådant avfall där de fraktioner som kan återvinnas på andra sätt sorterats ut. Det är faktiskt så att det importerade avfallet ofta är av en högre kvalité än svensk avfall då det i många fall är bättre sorterat. Genom en affärsmodell baserad på principen ”polluters-pay” skapas nämligen tydliga ekonomiska incitament för de exporterande länderna att minska sina avfallsmängder eller varför inte bygga egna effektiva energiåtervinningsanläggningar som kan konkurrera med de svenska.
Transporten från exportlandet till Sverige för energiåtervinning är också det sista steget i många avfallsfraktioners liv. De kanske har börjat som en Barbiedocka tillverkad i Kina som sedan exporterats till Storbritannien för att där tjänstgöra som leksak under några år. Sedan har de i bästa fall materialåtervunnits och kanske blivit en barnpool som sålt på en bensinmack och sedan lekt med ytterligare några år innan den blivit så sliten att den slängts i soporna. Under större delen av materialets livslängd har det flyttas runt för att konsumeras i olika sammanhang, men det är i det sista steget som vi slutligen tar hand om konsumtionens restprodukter. Det är värt att beakta i ljuset av att transporten av avfall mellan länder i vissa fall ifrågasätta av miljöskäl. Det är främst transporterna innan våra produkter blir avfall som vi borde minska, inte den sista resan till återvinningsanläggningen!
Självklart är det viktigt att vi minskar våra avfallsmängder totalt vilket sker genom smartare konsumtion, ökad återanvändning och andra åtgärder högt upp i avfallshierarkin, men så länge det finns restavfall i världen samtidigt som svenska energiåtervinningsanläggningar kan konkurrera klimat- och miljömässigt med andra länder (inklusive transporternas miljöpåverkan) ger import av restavfall klimatnytta!
Skriv en kommentar