Den enes avfall, den andres råvara – hur kan vi planera för cirkulära flöden i våra industriområden?

Idag deltar Tekniska verkens hållbarhetschef Charlotte Billgren i ett seminarium i Almedalen om cirkulära flöden i industriområden. I det här blogginlägget reflekterar Charlotte om hur vi borde göra för att resurser ska cirkulera flera varv i samhällsekonomin än vad de gör idag. 

Tekniska verkens vision är att bygga världens mest resurseffektiva region.  Vi är också ett energibolag som står med ena foten i avfallsbranschen vilket ger oss unika förutsättningar att koppla ihop olika samhällssektorers resursbehov. Vi utgår från förnybara eller återvunna resurser från samhälle, industri och skog. Vi tar hand om avfall, restströmmar och biprodukter – och vi omvandlar dessa resurser till värdefulla material och produkter. Allt är att betrakta som råvara och insats i det cirkulära kretsloppet.  Det bästa exemplet är kanske vår biogasproduktion där organiskt avfall från hushåll och livsmedelsindustri blir till nytta som bränsle för transporter och industri samtidigt som en restström i form av biogödsel går till jordbruket där den ersätter importerad fossil gödsel. Nyckeln för att få till sektorskoppling av detta slag är att matcha och få tillstånd samarbeten mellan aktörer i olika branscher där någon har en resurs i överskott som det råder underskott på för någon annan. Denna matchning kräver ofta en fysisk förflyttning av resursen, men också ofta en uppgradering. 

Ett annat bra exempel på cirkulär ekonomi och sektorskoppling är den svenska kraftvärmens produktion av el & värme från restavfall från andra länder. I många europeiska länder är soptippen idag det enda alternativet för restavfall som inte kan materialåtervinnas. Samtidigt saknas ofta förmågan att nyttiggöra restavfall som energi, exempelvis för att värmebehovet är lågt och att fjärrvärmenät saknas. Att då ta hand om avfallet i Linköping där energin blir en viktig insatsvara för vår industri vars varor i sin tur kan exporteras till samma land som avfallet än gång kom ifrån. 

I många fall kan lagstiftning hjälpa till för att koppla ihop olika aktörer. Tekniska verkens biogasproduktion startade när livsmedelsindustrin inte längre fick deponera slakteriavfall på soptippen och då behövde hitta ett sätt att nyttiggöra den högre upp i avfallshierarkin. Producentansvar kan skapa drivkrafter som inte marknaden själv hade gjort. Idag är priset på utsläppsrätter en viktig faktor för att kraftvärmeföretagen undersöka möjligheterna att göra något bättre av den koldioxid som släpps ut i vår verksamhet. Det kan till exempel handla om att fånga in koldioxid från vår biogasproduktion för användning i olika industritillämpningar. Det ger särskilt stor klimatnytta då återvinna kolatomer gör att mindre fossil energi behöver utvinnas ur jordskorpan på nytt. Varför lägga tid och resurser på att gräva upp något som vi redan har i samhället?

Hållbarhet är inte bara en miljö-och klimatfrågan. Minst lika viktigt är social hållbarhet. Hur kan vi använda våra resurser för att bidra till de sociala utmaningar vi har idag i samhället? Här är våra återbrukshallar ett bra exempel där prylar får nytt liv hos nya ägare samtidigt som verksamheten bemannas av kollegor som tidigare stod långt ifrån arbetsmarknaden. 

Vi måste alla hela tiden ställa oss frågan om vårt avfall kan vara en resurs för någon annan. Och ibland behövs en knuff i rätt riktning i form av lagar och styrmedel. Vi måste öka tempot i omställningen till ett hållbart samhälle. Vi måste ta större språng för att se helheten och beroenden mellan våra olika verksamhetsdelar. Vi måste hantera osäkerheterna i vår omvärld. Inte minst måste vi relatera till att vi kan uppnå vår vision, världens mest resurseffektiva region, genom att bygga den tillsammans med staden, regionen, våra kunder, näringslivet, industrin, akademin och andra aktörer i samhället.

• Dela:
• Facebook
• Twitter
• Tips