Tekniska verken tycker

Många branscher måste samverka för att öka återvinningen av plast!

I Almedalen 2024 medarrangerade Tekniska verken ett seminarium om återvinning av plast och Per Johannesson från Tekniska verken deltog i ett seminarium arrangerat av Svensk Plaståtervinning på ett liknande tema. Här bloggar Per om de utmaningar som vi har i samhället kring plastförpackningar.

Plasten ökar i samhället

Användningen av plast i samhället ökar. Varje år används 300 miljoner ton fossil plast globalt och prognosen är 600 miljoner ton år 2040 enligt WWF. Men endast en bråkdel av denna plast återvinns. Enligt Naturvårdsverket återvinns 10 % i Sverige. Mängden plast som hamnar i restavfallet och därmed går till förbränning ökar med ökande volymer av plast, trots väl utvecklade system för insamling och sortering. Varför är det så svårt att källsortera plastförpackningar? Är det i brist på information? Det står ju på varje förpackning hur den ska sorteras. Eller är sorteringskärlen svåra att identifiera trots tydliga symboler? Eller är vi konsumenter bara lata? Med fastighetsnära insamling tror vi att sorteringen ska öka från de 19% vi har i Linköping till 30%. Mer blir det inte enligt utfall i andra kommuner. Men vi vill nå längre på Tekniska verken!

Vi vill återvinna mer!

För att öka materialåtervinningen bygger Tekniska verken en stor sorteringsanläggning som ska gå i drift under 2025. I denna kommer vi att sortera ut det som är återvinningsbart ur hushållens restavfall. Våra plockanalyser pekar på att hela 70% av restavfallet går att återvinna. Vi anser att avfall är en resurs, och vill att dessa material ska återcirkuleras. Men här finns just nu en utmaning. En ur restavfallet maskinellt sorterad förpackning klassas som ett kommunalt avfall och inte som en förpackning. Då känner inte producentansvars­organisationerna ett ansvar för förpackningen och den har då förlorat det värde som förpackaren betalat för återvinningen av förpackningen. Sveriges myndigheter och regering behöver rätta till denna felaktighet när den nya förpackningsförordningen från EU ska sättas på plats, förhoppningsvis under hösten.

Hela värdekedjan för plastförpackningar måste ses över

För att öka materialåtervinningen av plastprodukter med fossilt ursprung behöver vi arbeta med hela värdekedjan från design, innehåll, produktion, insamling och sortering samt högkvalitativ återvinning. Helst ska vi även minska mängden plast som används. Målet är att öka materialåtervinningen samt att minska den mängd plast som går till förbränning. I dagens samhälle är det främst plasten som ger upphov till de återstående fossila utsläppen från avfallsförbränningen i uppvärmningssektorn. Vi vill bara energiåtervinna det som inte går att återvinna på annat sätt. De oundvikliga utsläppen kan i framtiden minskas med hjälp av koldioxidavskiljning. Något om Tekniska verken för nuvarande driver en pilotstudie kring.

Samma mål

Många branscher har samma mål som oss, dvs att öka återvinningen och få bort den fossila plasten i sin verksamhet! Hur kan vi tillsammans skapa viljan, incitamenten, tekniken, styrmedlen och en marknad som gör detta möjligt? Nu är det dags att samverka längs hela kedjan och inte suboptimera sin egen del. Vi på Tekniska verken tror att Energimyndighetens förslag till ett utökat producentansvar för plast och kvotplikt skulle ge bättre förutsättningar. Det skulle kunna finansiera insatser som är nödvändiga för att plast ska kunna återanvändas i större utsträckning. Dessvärre har inte alla branscher samma syn på vad som är en bra lösning. Antingen kan branscherna gå före och hitta lösningar tillsammans, eller så kommer styrmedlen att definiera villkoren. Det första vore ju bra, men det andra kanske blir nödvändigt. Låt oss lösa detta tillsammans!

• Dela:
• Facebook
• Twitter
• Tips

Vädersäkra nedregleringsmarknaden

Svenska Kraftnät har det senaste halvåret vid flera tillfällen uppmärksammat bristen på nedregleringsbud på balansmarknaden. Trots tidvis kraftigt elöverskott och mycket låga elpriser har många vind- och solkraftsaktörer valt att fortsätta producera el i stället för att erbjuda Svenska Kraftnät nedreglering mot ersättning. Detta har lett till ökade kostnader för att balansera elsystemet vilket betalas av svenska elkonsumenter. Svenska Kraftnät menar att en möjlig förklaring till avsaknaden av nedregleringsbud är att många vind-och solkraftsproducenter redan sålt sin produktion till fasta priser och därmed saknar incitament för att dra ner elproduktionen.

Vad är problemet?

Vi delar Svenska Kraftnäts bild av elsystemets utmaningar i stunder av mycket hög vind-och solelsproduktion. Orsaken till att vind-och solkraftsaktörer står också att finna i just dessa kraftslags väderberoende snarare än aktuell avtalsform för elförsäljningen.  

På marknaderna mFFR och FRC-D Ner där nedregleringstjänster idag handlas läggs buden ungefär ett dygn innan den aktuella driftstimman. För enskilda vind- och solkraftsparker kan emellertid produktionsförutsättningarna ändras snabbt under en dag. Ett moln kan lägga sig över solparken just den aktuella timmen nedreglering avtalats trots i övrigt blå himmel resten av dagen. Det kan bli tillfälligt vindstilla över en park trots att det blåst rejält bara några timmar tidigare. Små väderskiftningar kan alltså innebära att den enskilda parken inte kan leverera önskad nedreglering i exakt rätt tid varvid producenten i stället blir ersättningsskyldig för utebliven leverans. Denna risk hanteras idag genom att producenterna är mycket försiktiga med att lägga nedregleringsbud i förhållande till sin totala produktion. Producenter med flera parker på olika geografiska platser har något bättre förutsättningar att lägga säkrare samlade bud, men de behöver fortsatt beakta risken för plötsliga väderorsakade leveransbortfall. Marknadsutformningen med bud dagen före gynnar i stället aktörer med planerbara resurser, exempelvis batterier eller olika slags elförbrukande verksamhet. Dessa aktörer utgör storleksmässigt ännu en betydligt lägre volym än den svenska vind-och solkraften vilket är en förklaring till dagens låga budvolym.

Marknadslösning för mer väderberoende reglerkraft

Lösningen på problemet är emellertid enkel. I stället för budgivning dagen före leverans borde Svenska Kraftnät upphandla lämplig volym nedreglering till fast pris under en viss tidsrymd, exempelvis en månad. Och i en väl utspridd geografi som gynnar tillgänglighet över tiden. Sedan kan Svenska Kraftnät själva nedreglera anläggningarna efter behov och tillgång. Producenten behöver då inte ta risken för utebliven leverans i den enskilda timmen samtidigt som Svenska Kraftnät får tillgång till önskad nedregleringseffekt. Med en sådan lösning skulle betydligt fler vind-och solkraftsproducenter vilja engagera sig på nedregleringsmarknaden än idag vilket på sikt skulle sänka priset för dessa tjänster till nytta för elsystemet och svenska elkonsumenter.

• Dela:
• Facebook
• Twitter
• Tips

Ny svensk elproduktion behöver bättre lokaliseringsincitament

De senaste åren har de geografiska obalanserna i det svenska elsystemet blivit allt tydligare. De höga elpriserna i vårt sydligaste elprisområde visar på ett underskott av elproduktion i jämförelse med situationen längre norrut. På lokalnätsnivå har bristande tillgång till eleffekt i våra storstadsregioner orsakat debatt när den hindrat nyetablering eller utbyggnad av industrier. 

Det byggs visserligen ny elproduktion, men då främst i form av vindkraft i glesbygd. Där den inte stör så många närboende, men den lokala elkonsumtionen samtidigt är mycket liten. Sedan avregleringen av elmarknaden 1996 har de flesta statliga satsningar och styrmedel på energiområdet fokuserat på att få till en viss typ av elproduktion. Exempelvis genom elcertifikatsystemet som främjade förnybar elproduktion eller dagens skatteavdrag för solelsproduktion. Produktionen behöver visserligen ligga inom landets gränser, men det spelar ingen roll exakt var. 

Idag ger rätt plats inga fördelar

Kraftvärmen är den enda storskaliga planerbara elproduktion inne i våra städer där elanvändningen är som störst. Till skillnad från vindkraften behöver elen alltså inte transportera särskilt lång för att nå kunderna. Det finns emellertid inga särskilda geografiska incitament för att sätta en turbin på ett värmeverk framför att bygga motsvarande produktion i form av vindkraft någonstans i ödemarken. 

Visst, elprisområdena ger i sig högre incitament att bygga elproduktion i SE4 än i SE1 och den nätnyttoersättning som producenterna erhåller från de lokala elnätsföretagen speglar i viss mån nyttan av lokal elproduktion. Dessa instrument saknar tyvärr den precision och nivå som behövs för att hantera effektbristen i enskilda regioner eller kommuner. 

Mål för volym, men inte plats

I den nyligen presenterade energipolitiska inriktningspropositionen föreslås att Sverige bör planera för att kunna möta ett elbehov om minst 300 TWh år 2045. Det räcker emellertid inte bara med ett volymmål utan vi behöver se till att elproduktionen i möjligaste mån också byggs där den behövs bäst. Det måste finnas incitament som gör det lönsammare att bygga nära kund än långt borta. 

Det finns redan idag flera möjligheter för staten (ofta indirekt via stamnätsägaren Svenska Kraftnät) att främja geografisk lokalisering. Det kommande regelverket om efterfrågeflex gör det möjligt för elnätsföretag att under vissa förutsättningar upphandla produktionsresurser för den momentana driften. Redan idag har elnäten också möjlighet att upphandla en nätkapacitetsreserv för att hantera kapacitetsutmaningar. Och på EU-nivå är statliga prisskillnadskontrakt ett hett ämne för att få till önskad produktion där lokalisering kan vara ett villkor. Nackdelen med dessa verktyg är att det ofta syftar till att hantera en effektutmaning i stunden eller stora långsiktiga investeringar på nationell energisystemnivå. Inte ett ökat elbehov för helt vanligt tillväxt i en medelstor svensk kommun över en längre tid. 

Något för elmarknadsutredningen?

I januari tillsatte regeringen en elmarknadsutredning med uppdrag att föreslå hur den svenska elmarknaden  kan utvecklas och regleras.  Borde inte utredningen titta på utökade incitament för lokalisering av elproduktion där den behövs som bäst? För tänk om vi år 2045 faktiskt lyckas producera 300 TWh per år, men på helt fel plats.

• Dela:
• Facebook
• Twitter
• Tips

Den energipolitiska inriktningspropositionen – analys, förslag och vad saknas?

I tisdags förra veckan presenterade regeringen den efterlängtade energipolitiska inriktningspropositionen som när den väl beslutas väntas fungera som vägledning för det svenska energisystemets utveckling under lång tid framöver. Detta är något som efterfrågats länge av energibranschen. Inte minst i ljuset av tidigare spruckna energiöverenskommelsen som de senaste åren lett till en besvärande osäkerhet kring svensk energipolitik. Propositionen är framtagen i nära dialog med energibranschen, representanter för energianvändarna och enligt uppgift också oppositionen. Detta bådar gott för en hållbar produkt.

Inledningsvis presenteras en nulägesbeskrivning och analys av det svenska energisystemet. Det görs utifrån en bred ansats som inkluderar uppvärmning, transporter, industrins energibehov och då inte enbart utifrån ett elperspektiv. Det är uppfriskande i ljuset av en energipolitisk debatt som annars ofta sätter likhetstecken mellan elsystemet och energisystemet. Energi är mer än bara el! Här lyfts också den allt sämre effektbalansen i delar av landet, geografiska överföringsbegränsningar och det faktum att tillkommande väderberoende elproduktion tyvärr inte har förmågan att fullt ut kompensera för nedläggning av mer planerbar dito. Marknadens funktion och de numera tidvis tämligen volatila elpriserna får också uppmärksamhet. Liksom det nyvakna behovet av ett totalförsvarsperspektiv på vår energiförsörjning. Även om de klimatpolitiska aspekterna finns med så andas detta ändå en rimlig balansförflyttning inom energitrilemmat. Där politiken de senaste decennierna nästan helt ägnat sig åt miljöfrågan på bekostnad av leveranssäkerhet och ekonomiskt konkurrenskraftiga energipriser.

Nya energipolitiska mål

Den stora nyheten är regeringens förslag om planeringsmål & leveranssäkerhetsmål för elsystemet.  Regeringen ser för närvarande att Sverige bör planera för att kunna möta ett elbehov om minst 300 TWh år 2045. Detta uppdelat i geografin och med regelbunden uppföljning. Avseende leveranssäkerhet så ska det svenska elsystemet ska ha förmågan att leverera el där efterfrågan finns, i rätt tid och i tillräcklig mängd, i den utsträckning det är samhällsekonomiskt effektivt. Svenska Kraftnät föreslås få ett övergripande ansvar för en regelbunden uppföljning av leveranssäkerhetsmålet och för att vidta eller föreslå nödvändiga åtgärder för att leveranssäkerhetsmålet uppnås.

Det är bra att vi nu har ett skarpt förslag till planeringmål. Även om det kan justeras på vägen så ger det en inriktning för branschens aktörer som exempelvis kan ligga till grund för framtida investeringsbeslut. Samtidigt är det långt till 2045 – skulle man inte kunna kostat på sig att ha några delmål på vägen?

Det är också positivt med ett mål för elsystemets leveranssäkerhet. Här finns emellertid en del osäkerheter kring vad som är ”samhällsekonomiskt effektivt”, ”omotiverade hinder” och liknande. Exakt hur detta mål kommer hanteras kommer alltså sannolikt ligga inom ramen för Svenska Kraftnäts uppföljningsansvar vilket gör det lite svårt att kommentera idag.

Inriktning för energipolitiken

Regeringen fortsätter med att presentera en rad inriktningsförslag för framtidens energipolitik. Den kanske mest nydanande är utvecklad energiplanering på nationell, regional och lokal nivå. Detta är något som alltmer efterfrågas av branschens aktörer och ett trendbrott mot det tidigare i det närmaste allenarådande marknadsfokuset. Marknadens aktörer ska fortsatt fatta investeringsbesluten, men där staten tar en tydligare roll i planeringen. Det kommer förhoppningsvis bidra till att reducera de utmaningar som en ren marknadslösning innebär, tex lokaliseringen av investeringar i ny elproduktion. Andra förslag är bland annat:

• Prissättning av de funktioner som krävs för ett leveranssäkert elsystem
• Ambition om minskade elprisskillnader inom Sverige
• Förenklade och förkortade tillståndsprocesser
• Bevarad och utvecklad vattenkraft
• Åtgärder bör för att förbättra förutsättningarna för en effektiv utbyggnad av vindkraft
• Fjärr- och kraftvärmens bidrag till elsystemet bör värderas korrekt på elmarknaden
• Användning och produktion av biogas bör därför främjas

Egentligen skulle dessa förslag var för sig förtjäna en egen bloggpost, men sammanfattningsvis kan sägas att regeringen täcker in de flesta av de stora och principiellt viktiga utmaningarna som vårt energisystem står inför. Ett särskilt plus för att perspektivet vidgas till att handla om flera samhällssektorer och inte enbart elsystemet.  Effektivt sektorskoppling är en förutsättning för elektrifiering och i vårt nordiska klimat är till kopplingen till värmesektorn avgörande. Det är också positivt att gasfrågan lyfts fram och då inte minst biogasens roll för industrins omställning. Även om ny kärnkraft har en plats bland förslagen så känns det ändå som att ambitionen är att ta ett steg bort från det destruktiva kulturkriget mellan kraftslagen. Vi får hoppas den energipolitiska debatten tar efter.

Saknas något?

Det finnas naturligtvis alltid något som saknas i ett så omfattande förslag som detta. Till exempel presenterar regeringen inget förslag till nytt mål för energieffektivisering, men vill att det nuvarande målet ska ses över (50 % ökad energieffektivitet år 2030 jämfört med år 2005). Ett medskick till en sådan översyn är att inte missa resurseffektivitetsperspektivet. En kWh restvärme är mindre värdefull än en kWh prima elektricitet. Vi måste i första hand spara på den värdefullaste energin även om det handlar om samma energimängder rent fysiskt.  Det synsättet måste vara ett ingångsvärde vid framtagningen av ett nytt svenskt energieffektiviseringsmål.  

Intäktsregleringen för elnätsverksamheten blir tyvärr lite för snabbt behandlad bland förslagen. Dess utformning är avgörande för framtida investeringar i våra elnät och alldeles för viktig för att ducka i en långsiktig inriktning för energipolitiken. Hur ska man balansera kundernas intresse av låga elnätsavgifter och kommande enorma investeringsbehov?  Här behöver politiken ha en uppfattning om framtida utformning. Inte minst för att  säkerställa ett tillräckligt kassaflöde för att möjliggöra de investeringar som elektrifieringen kommer att kräva.

Regeringen skulle också ha kunnat kosta på sig att formulera planeringsmål för andra energislag än el? Särskilt som ökad användning av till exempel fjärrvärme och biogas gör det lättare att nå målet 300 TWh el år 2045. Det hade definitivt varit möjligt att presentera åtminstone indikativa sådana. Varför inte lyfta upp Energigas Sveriges nationella biogasstrategi och dess mål om 15 TWh biogasanvändning i industrin och transportsektorn år 2030? Och kanske en fjärrvärmepotential som en utveckling av Energimyndighetens nyligen presenterade fjärr- och kraftvärmestrategi?

Nästa steg

I stort innehåller propositionen många av de förslag som energibranschen länge arbetat för. Nu återstår ett formellt beslut i riksdagen där det ska bli mycket intressant att följa den tillhörande debatten. Som energiföretag ser vi fram emot tydligare långsiktiga förutsättningar för vår verksamhet vilket på sikt gynnar hela det svenska energisystemet och inte minst alla energianvändare.

• Dela:
• Facebook
• Twitter
• Tips

Förslag om nya energipolitiska mål

Som en liten aptitretare inför den kommande utlovade energipolitiska inriktningspropositionen presenterade regeringen strax innan jul ett PM med den lovande titeln ”Förslag om nya energipolitiska mål”. Vad är det då för mål som regeringen funderar på att införa? Och vilka andra förslag lyfter man?

Först konstateras att alla prognoser pekar mot en ökad elanvändning i Sverige. Fordonsflottan ska elektrifieras, nya datacenter hoppar upp som svampar i jorden och det fossilfria stålet rycker allt närmare.  För att skapa förutsättningar att leverera den el som behövs för en ökad elektrifiering och grön omställning krävs relevanta planeringsmål. Regeringen ser för närvarande att Sverige bör planera för att kunna möta ett elbehov om minst 300 TWh år 2045. Bra! Detta är något som energibranschen och näringslivet länge efterfrågat. Utan ett tydligt volymmål är det svårt att utforma relevanta lagar, styrmedel och regelverk på energiområdet. Med ett volymmål blir det lättare att anpassa energipolitiken utifrån eventuella gap mellan ambition och verklighet. Kopplat till volymmålet lyfter också regeringen vikten av att elbehovet täcks på rätt geografisk plats, utvecklade tillståndsprocesser. Regeringen föreslår också att  det vid Svenska Kraftnät ska finnas ett samordningsorgan för elsystemets långsiktiga utveckling (Elförsörjningsrådet).

En effektiv energipolitik kan inte bara leverera i volym.  Elen måste också finnas tillgänglig där och när den behövs av kunderna. Enligt den tillförlitlighetsnorm som regeringen redan beslutat är det samhällsekonomiskt motiverat att produktion och import av el ska kunna täcka det förväntade förbrukningsbehovet av el 99,989 procent av tiden. Här föreslår regeringen nu att Svenska Kraftnät bör få ett övergripande ansvar för uppföljningen av leveranssäkerhetsmålet och för att vidta eller föreslå nödvändiga åtgärder. En annan nyhet är att regeringen föreslår att utvecklad förmåga till regional ”ödrift” och kapacitet för att snabbt kunna återställa elnätet efter ett nätsammanbrott. 

Sist, men inte minst viktigt är regeringens förslag om en översyn av Sverige mål för energieffektivisering. Riksdagen antog 2017 det nuvarande målet om att Sverige ska ha 50 procent mer effektiv energianvändning 2030 jämfört med 2005. Målet uttrycks i termer av tillförd energi i relation till bruttonationalprodukten (BNP). Målet är dock inte anpassat för industrins gröna omställning genom elektrifiering eller till målet om 100 procent fossilfri elproduktion 2040. 

Medskick till energipolitisk inriktningsproposition

Förslagen i regeringens PM är i stort kloka och efterfrågade av energibranschen. Det är på tiden att det svenska elsystemet får en långsiktig målbild att sträva emot. Kombinationen av volym-, leveranssäkerhets-, och energieffektiviseringsmål ger tillsammans goda förutsättningar för att utforma energipolitik som levererar samhällsnytta på en övergripande nivå. Vad kan då utvecklas i regeringens förslag? Här kommer tre konkreta ideér: 

Missa inte sektorskopplingen mellan el och värme!

Regeringens förslag fokuserar exklusivt på elsystemet. Men elsystemet har tydliga kopplingar till andra energisystem och samhällssektorer. Exempelvis motsvarar den svenska kraft- och fjärrvärmen en eleffekt på ungefär 10 GW eleffekt som dessutom sparas när den behövs som bästa mörka och kalla vinterdagar. Det är mer än dagens samlade svenska installerade kränkraftseffekt. Utan fjärrvärmen blir det mindre el över till samhällets elektrifiering och därmed svårare att nå såväl volym- som leveranssäkerhetsmål. Bibehållen eller till och med utbyggd fjärrvärme är en viktig komponent för svenska elektrifiering. Därför är det rimligt att fjärrvärmen lyfts i den kommande energipolitiska inriktningspropositionen. Ett enkelt sätt att göra detta är att föreslå att förslagen i Energimyndighetens nyligen presenterade fjärr-och kraftvärmestrategi snarast ska implementeras. 

Sektorskoppling mellan el och biogas

Sektorskopplingen biogas och el kan också användas för att frigöra el till elektrifering. Självklart ska vi stödja en övergång från fossila bränslen till el, men för flera transportslag kan den förnybara biogasen vara ett fossilfritt alternativ som minskar belastningen på elnätet. Det kan till exempel handla om landsortstrafik med bussar eller åkerier med varierande turer som är svåra att anpassa till laddning. Biogasen kan också användas i industrin i stället för el. 

Rätt verktyg krävs för att förverkliga energiplaner

En viktig del i regeringens förslag är utvecklad energiplanering på olika nivåer. Svenska Kraftnät föreslås får ett förtydligat ansvar att samordna den långsiktiga planeringen av det nationella elsystemet. Länsstyrelserna har en central roll för den regionala energiplaneringen. Det som saknas i regeringens förslag är verktyg för att realisera planerna. Vad händer om kapacitetsbrist på elnätet konstateras i en region? Eller om ett kraftvärmeverk avvecklas och påverkar den lokala effektbalansen i en kommun under den mest ansträngda timmen på året? Eller när en enormt elkrävande datahall etableras på orten? Planerande aktörer behöver tillgång till verktyg för kunna hantera sådana situationer förutom den långsiktiga samhällsutvecklingen.  Det kan exempelvis handla om att upphandla produktion för att minska behovet av el från överliggande elnät. Eller tydligare möjligheter för en kommun att föreslå uppvärmningsform i ett nytt villaområde. Men vem ska göra det och med vilka förutsättningar? 

Var behövs ödrift och vad får det kosta?

Det är mycket positivt att regeringen lyfter ödriftförmåga. Om stamnätet går ner är det en oerhörd fördel för samhället att kunna upprätthålla elleveransen i geografiskt begränsade elnät med tillräcklig elproduktionsförmåga. Idag är förutsättningarna för ödrift och dödnätsstart emellertid extremt olika i olika delar av Sverige. På orter med mycket kraftvärme och vattenkraft kanske dessa förmågor finnas redan idag. På andra orter som tex saknar planerbar elproduktion och som samtidigt kanske har en hög andel elvärme krävs omfattande investeringar för att möjliggöra ödrift. Här behövs en nationell strategi snarare än generella regler & krav. Det känns rimligt med ödrift i våra storstadsregioner och på strategiskt orter av betydelse för totalförsvaret, men behövs den verkligen i hela riket? Och vem står kostnaderna för förmågan på orter där den saknas idag och kanske kräver omfattande investeringar? 

Enligt propositionsförteckningen för våren 2024 släpps den energipolitiska inriktningspropositionen den 12 mars. Vi ser fram emot intressant läsning! 

• Dela:
• Facebook
• Twitter
• Tips